Hem > Dagbok > Dagbok 23/3

Dagbok 23/3

Var nere med frugan i Lerum för att köpa kvittensblock. Hon handlar, och jag stannade kvar i bilen var tanken. Vi parkerar oss i parkeringshuset, och så fort hon stigit ur bilen vänder hon sig om till mig innan hon går vidare och säger: ”Där står din pappa…”

Min pappa är en karl jag inte träffat många gånger i mitt liv egentligen, och han har inte gjort annat än att strula till det för sig. I större delen av mitt ”vuxna liv” har han bott på gatan. I hela mitt liv har han varit narkoman och/eller alkoholist.

Nu stod han där, i ett hörn av parkeringsdäcket med sina ”kompisar” under en fläkt som blåste ut överflödig värme från butikerna ovan. Han var en skäggig karl med djupa fåror i ansiktet, och han hejade igenkännande på mig på avstånd när han såg mig komma gående mot honom. Hans armar flög upp när jag kom nära, och han kramade mig hjärtligt.

Han ursäktade sig att han inte hört av sig på två år, för att han ”…hade haft problem med sig själv…” sade han. Tacka fan för det, ”Du har inte haft annat än problem med sig själv hela livet!” påpekade jag lite elakt.

Han presenterade mig för de andra som sin son lite stolt, och fick till svar: ”…har du en sån också?” Man kan ju undra vad de egentligen pratar om när de står där och spolar bort sina liv med öl och sprit… …i bästa fall. Inte är det familjen i alla fall resonerade jag.

I sällskapet jag tillfälligtvis befann mig i som gäst, fanns ett välbekant ansikte till: En jobbarkompis från förr, som är tre år yngre än mig, och som för all del såg ganska fräsch ut. ”…ja du vet; konjukturen vettu…” sade han och höjde ölburken i en försiktig skål. Jag hade hört historier om hur han hamnade snett efter min tid på samma arbetsplats som honom, men jag hade inte träffat honom själv sedan dess.

Jag vet inte vad som är mest beklagligt; att min far står här och deklarerar sig hemlös återigen, med en ölburk i handen tillsammans med de lokala A-lagarna, eller att de faktiskt får nytt blod till sällskapet som kan ta vid de de andra går ur tiden…

”Hälsa mina barnbarn också!” ropade han efter mig när vi återvände till bilen efter frugan anslutit sig till oss och hälsat på sin svärfar med sitt kvittensblock i högsta hugg.

”Va? Har du barnbarn…?” hörde vi en annan i sällskapet säga innan vi stängde dörren och tog en sista titt på honom i backspegeln innan vi åkte därifrån, tysta och eftertänksamma…

Annonser
Kategorier:Dagbok
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: