Arkiv

Archive for januari, 2011

Nu…

31 januari 2011 Lämna en kommentar

…har jag inte skrivit något här på några dagar, och det beror inte på att mitt liv är händelsefattigt -tvärtom.
Det händer alldeles för mycket istället.
I skrivande stund sitter jag på ett hotell och har haft gruppmöte inför morgondagens regionfullmäktigemöte.
Att höja nivån till regionfullmäktige är väldigt roligt. Kommunfullmäktige i all ära, men i regionfullmäktige har vi dessutom en vågmästarroll som säkert kommer föranleda intressanta omröstningar under mandatperioden.
Nytt sedan sist är annars att jag nu också sitter som nämndeman i hovrätten, och mitt politiska cv början bli en gedigen lista av uppdrag högt och lågt.
Hos arbetsförmedlingen härom dagen satt vi och skulle utröna min ”situation”, och de ville veta vad jag lade min tid på dagarna.
På denna fråga fick jag förklara att jag bredvid mitt dagliga jobb som politiskt aktiv med ett par ordföranderoller även är: ledamot i Göteborgs stift, tjänstgörande ersättare i kyrkomötet, ledamot i Lerums kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige, nämndeman i förvaltningsrätten och hovrätten samt lekmannaövervakare.
För dig som läser detta så låter det jättemycket, och det tyckte hon på arbetsförmedlingen också. Det gör jag med, MEN; politiken går ändå inte att leva på, då allt detta sammantaget bara ger några tusenlappar i månaden likt ett extra jobb (men ja, det tar all min tid i anspråk!)
Vid sidan om allt detta vill man att jag skall söka jobb, och så småningom även jobba full tid på en arbetsplats.

Tänk den som ändå ”låg så bra till” hos partiet att man såg det som önskvärt att jag kunde fortsätta på heltid och fick partiet som min sysselsättning, för att kunna förvalta mina förtroendeuppdrag och interna roller.
Till dig i sådan position att förverkliga detta: blink blink…

Hänt annars i mitt liv de senaste dagarna? Jo; mc-mässan i Stockholm i helgen som var, en ”utgång” i fredags med frugan, kommunfullmäktige, utbildning för densamma, ivägskickade av 355 kallelser och lite familjemys däremellan. Allt den senaste veckan. Mitt liv är allt annat än händelsefattigt, och det trivs jag med!

Annonser
Kategorier:Dagbok, Funderingar

22 januari 2011 Lämna en kommentar

Som kommunpolitiker skall man ju föregå med gott exempel på alla sätt; vara en rättskaffens medborgare med siktet inställt på goda miljöval, energisparmedveten och så vidare.
När det ankommer på kollektivtrafik så är jag personligen inte så begeistrad över färdsättet.
Jag är av naturen en mycket lat och bekväm människa som tar bilen vart jag än skall. Till och med de senaste resorna till Stockholm har gått från dörr till dörr.

Men: I helgen firade vi syskon vår lillebror som fyllde arton, genom att ta med honom ut på krogen.
Vi började kvällen hemma hos en av våra systrar för lite förfest, och för att komma in till stan så åkte jag… …pendeltåget.
För att ge en bild av hur sällan jag åker kollektivtrafik, så fick jag inför denna resa för första gången köpa ett ”åkkort”, för det hade jag inget. Jag har konsekvent vägrat att åka kollektivt sedan västtrafik införde det nya betalsystemet, och kommer nog inte använda det igen på väldigt länge.
För att komma till stationen var jag tvungen att gå. Med mina egna ben. Promenaden var kall och tog femton minuter. Jag målade upp en bild i mitt inre hur jag ligger på trottoaren och var drabbad av en hjärtinfarkt.
När kortet var inhandlat så fick jag stå och frysa i tio minuter till.
Under dessa tio minuter passerade ett godståg. På perrongen står vi fem personer som alla höll för öronen medan det långa ekipaget dundrar förbi oss med knappa metern i över 100 km/tim utan vare sig räcken eller bommar som skiljer oss åt. En mycket obehaglig känsla! -För att inte nämna att ljudnivån skapar permanenta hörselskador.
I Sverige är vi så duktiga på att skydda oss in i absurdum. Fartgupp på gatorna (till ingen nytta) för att sänka hastigheten några kilometer för barnens skull, reflexvästar på barn, motorcyklister, rastande hundar och joggare för att synas, Barnstolar till bilarna som kostar multum, ja listan kan göras hur lång som helst.
Finns det någon förälder som skulle tillåta sitt barn stå på spåret en meter ifrån ett godståg som far förbi i 120 knyck? Eller promenera i väggrenen utmed motorvägen bredvid långtradarna? Varför inte? Nä knappast va, det vore ju en förälders mardröm. Eller?
På perrongen händer ju just detta varje dag, om och om igen: Godståg och X2000 som dundrar förbi folk med knappt en meters marginal. En hög klack att snubbla på, ett lekfullt barn utan omdöme, en äldre människa som vinglar till eller en berusad människa som står för nära -och livet tar slut. Där och då på perrongen. Och det händer! Det skrivs om det i tidningar och det rapporteras om det i media många gånger varje år: Människor förolyckas på perrongerna och på stationerna när tågen visslar förbi och suger med sig någon som står för nära.
Ändå får det fortsätta utan några som helst säkerhetsåtgärder, utan att hastigheten sänks till 30 för tågen förbi perrongerna där det står barn på väg till skolan med spring i benen, eller att något skyddsombud helt enkelt ”stoppar verksamheten” till något gjorts (så som det fungerar på vilken annan industriell arbetsplats som helst)
Nä gott folk, glöm inte att ta på er reflexen när ni skall rasta hunden, välj barnvagnen som kostar 700 kr mer för säkerhets skull och bry er inte om att ditt elvaåriga barn står en meter från döden två gånger varje dag på väg till och från skolan skolan. Det är ju vansinne!
Jag tänker i varje inte leka med mina barns liv, utan kommer sätta dom i bilen och köra dom dit de skall, bara jag har möjlighet! -Och mig själv för den delen!

Hur som helst:
Resan in till Göteborg var varm och bekväm i största allmänhet, men stolarna lämnar ju en ond rygg lite att önska.
Väl framme på min station jag skulle av på väntade ytterligare femton minuters promenad. Även den kall och rå.

Nä, med självbevarelsedriften och hörseln i behåll kommer jag nog inte sätta mig på tåget igen på ett bra tag. Men med en återgång till det ”gamla” betalsystemet kanske jag kan omvärdera mina principer igen.
-Sedan återstår ju jobbet med samhällets farligaste plats för våra barn och gamla: säkerheten på tågperrongen!

Kategorier:Dagbok, Funderingar

Vad händer?

20 januari 2011 7 kommentarer

Det är en rubrik jag använder då och då på mina mejl jag skickar ut till de kommunansvariga när jag skickar ut lite information.
Den rubriken kan egentligen ha på alla inlägg här också för all del.

Så vad händer?
Jag har efter en konferens i Stockholm om partiets framtida organisation och utveckling fått lite intryck av vad man vill fokusera på från riksorganisationens håll. Mina utsikter att få partiet som sysselsättning och ”yrke” grusades än mer.
Kommande mellanvalsperiod kommer bli intressanta, för det är då partiet skall växa, utvecklas, expandera, jobba fram sin lokala politik i kommuner och landsting, skapa nya föreningar och kanslier , utbilda alla nya representanter i partiets politik och föreningspraxis -men endast med frivilliga fritidsrepresentanter vid rodret.
Vad kan man förvänta sig att en fritidsrepresentant lägger i gratis tid på partiet per vecka om man har arbete, hus, familj och andra intressen och uppgifter som drar i en?
fem timmar? tio? mer? Hur många timmar om dagen skall man förväntas vara anträffbar i telefon med tanke på familj, jobb och barnens fritidsaktiviteter?
-Kommentera gärna och kom med dina synpunkter så jag vet vad jag skall ha som referens…!

Vi är många i regionen som känner ett behov av att träffas för att snacka oss samman rent politiskt, knyta kontakter och stötta varann i våra roller. Men när skall man ha tid? Alla har fullt upp.
De kommande två åren kommer vara helt avgörande för i vilken fas partiet kommer vara inför nästa valrörelse.
Är du en av våra motståndare och läser bloggen ibland kanske gnuggar händerna och hoppas att folk inte skall orka med trycket och gå in i väggen -för så känner många just nu- men de av er som vill partiets väl och framgång hoppas jag delar min oro. Vi behöver alla avlastning och mer tid för att kunna räcka till.

I skrivande stund sitter jag på ett på nåder hyrt kommunkansli.
Att ha ett kansli lyfter engagemanget jättemycket, och man får en riktig inspirationsinjektion när man sätter sig vid skrivbordet. Det här skulle jag vilja ha som min arbetsplats, men det blir bara några timmar i veckan. Vissa veckor mer, andra mindre, beroende vad man har mer för uppgifter som skall göras. Till andras förtret så har jag faktiskt ett liv också.

Hur som helst; ”i en perfekt värld” har vi levande kanslier i hela landet. Inte bara på riksplanet, utan även hos oss på distriktsnivå -och i vissa kommuner?
Kanske efter september 2014?
Kom som sagt gärna med reflektioner och funderingar du tror jag skulle kunna vara betjänt av…

Kategorier:Funderingar

Uppmärksamheten

15 januari 2011 1 kommentar

Efter mitt inlägg här i bloggen som ni kan läsa här under, om hur man efter riksdagsinträdet runt om i landet har frågor om hur partiet skall utvecklas, så fick jag en anstormning av besökare på bloggen som jag kanske inte var förtjänt.
Kul i alla fall att få så mycket uppmärksamhet, och EXPO ringde och pratade med mig i en kvart angående mina synpunkter. Läs här.
Folk från riksorganisationen -och dess närhet- hörde av sig, och ingen har gett mig kritik för mina frågor nedan, utan man har sagt att min näsa kanske stack ut lite, men att frågorna bär alla på, och jag fick tummen upp från både framstående representanter i Stockholm som Skåne, och mina egna vänner på västkusten.

Nu drunknade den debatten om partiets utveckling och organisation i Aftonbladets och Expos ”granskning” av partiet. (…Som ju bara går ut på att plantera en känsla hos folk; att tro att partiet före 1995 är detsamma som idag.)
Antagligen blir effekten som tidigare ”avslöjanden” att folk reagerar tvärtom, och blir förbannade över den osmakliga ”journalistiken” istället, och våra opinionssiffror stiger antagligen några decimaler i nästa mätning.

Vi skall snart ha en konferens -som också EXPO nämnde- där vi skall prata just organisationsutveckling, och på den konferensen kommer många frågor bli besvarade hoppas jag.
Om svaren inte medger någon utveckling på distriktsnivå, så kommer jag åtminstone få insikt i planerna från riksorganisationen, och vad de har för förväntningar på oss ute i distrikten.

Vi går ett spännande år till mötes, och det kommer förhoppningsvis bli en rolig utveckling.
”Fotfolket” jag har att göra med är fortfarande trötta efter valet och valrörelsen, så vi ser fram emot två år utan något val med en smula lättnad.
Vad som än händer internt så kommer det gå framåt. Det är min ambition i alla fall…

Kategorier:Funderingar

Framtida organisationen i SD

11 januari 2011 18 kommentarer

Hur blir det med den?

Fyra månader efter valet och inträdet i riksdagen, är frågorna fler än svaren.
Å ena sidan tycks partiet bestå av folk som anser att partiet utgörs av de som sitter i riksdagen eller jobbar som deras sekreterare och sakkunniga.
Å andra sidan finns det fortfarande folk i kommuner och distrikt som hoppas att partiet fortfarande skall byggas underifrån, och äntligen få det erkännande de behöver för sin motivation.

Många ”gräsrötter” har jobbat ideellt för partiet i många år. Satsat sina egna pengar, tid, fått spänningar i sina egna familjeförhållanden och bland vänner och släktingar -och i vissa fall även äventyrat sin egna säkerhet och trygghet för att arbeta för ett riksdagsinträde, och råkat väldigt illa ut.

Nu har man i riksdagen beviljat sig själva höga arvoden -FÖRUTOM sin riksdagslön.
Just det vill jag inte anmärka för mycket på, för de människorna lägger verkligen hela sin själ i partiet (Jag hade själv velat vara en av dem) -och skall naturligtvis ha en rimlig ersättning för det. Men vad är en rimlig ersättning?

Man säger i en artikel i DN att man skall hushålla med ekonomin för att samla krafter och resurser till nästa valrörelse, men man låter konferenser och riksmöten av olika slag förläggas på de allra dyraste konferensanläggningarna och hotellen i Sverige -när vi istället kunde lägga oss på den nivå vi alltid varit på, där billiga konferenser och vandrarhem varit regel för den ekonomiska hushållningens skull. Varför skall man nu lägga en tusenlapp per natt på hotell per person bara för att träffas, när man alltid varit nöjda med billiga hotell, vandrarhem och till och med luftmadrasser i gymnastiksalar?

I kommuner och distrikt försöker man nu lyfta partiet till den nivå det anstår ett riksdagsparti, och har sedan valet väntat på att riksorganisationen skall sätta sig, så partiet på lokal nivå kan få hjälp i sitt arbete, som står och famlar lite i mörkret.
I artikeln i DN säger man sig nu INTE satsa på kommuner och distrikt med heltidsarbetande ombudsmän som de andra partierna har. Man säger alltså indirekt att man tänker låta partiet vara en sysselsättning endast för de riksanställda människorna jag nämnde här i första stycket.

Självklart skall ett politiskt parti drivas av idealism och ideella krafter, men det måste väl rimligen vara heltidsanställda människor runt om i landet som skall försöka sy ihop säcken? Är inte partiet mer än sin riksorganisation?
I avsaknad av detta stöd från riks, vill man på många håll satsa de medel man har på att själva anställa folk på heltid för att jobba med att bygga upp organisationen. Detta skall man inte heller kunna göra, då man trots riksdagsinträdet menar på att man INTE tänker sluta avkräva 40% av kommunernas och distriktens lokala partistöd -som i kommunallagen ämnas gå till den lokala organisationen.

Jag kan bara utläsa att man vill förlita sig på pensionärer och sjukskrivna för att bygga upp partiet, för med de framgångar vi har, kommer vi andra ha mycket mer att göra i de uppdrag vi sitter med i alla de olika mandaten vi skall förvalta runt om i landet, och kommer rimligen tyvärr inte kunna lägga lika mycket tid på organisationsuppbyggnaden som är så eftersatt i partiet på lokal nivå.
Visst kommer vi ikapp så småningom även där, men jag tror nog inte alla kommuner och distrikt kommer hinna bygga upp sin organisation som de skulle behöva utan heltidsarbetande organisatörer innan vi går in i nästa valrörelse. Hur skall det gå då?

Jag är själv invald i olika beslutande fullmäktigeorgan, och sitter som ordförande på ett par ställen -Hur skall jag hinna med allt nu efter riksdagsinträdet om det inte skall skapas möjligheter för att kunna jobba med partiet, organisationen och politiken på kontorstid?

Vilka vill man skall bygga upp, utbilda och stödja företrädare och lokalföreningar i framtiden?
Vem anser man skall HINNA MED allt detta vid sidan om sitt vanliga liv? Distriktsordförandena?
Är det ett sätt att maktcentralisera partiet till riksorganisationen, och kunna styra upp partiet lättare uppifrån?
Är det meningen att man vill släcka lågan hos eldsjälarna till förmån för yngre makthungriga ”wannabes” man kanske kan forma och stöpa efter en ny tilltänkt uppfattning om vad man söker i sina representanter?
Vill man inte ha bemannade kanslier på andra ställen i Sverige än på rikskansliet? Distrikten då?

Hur ser den framtida sd-representanten ut? Förtidspensionär? Långtidssjukskrivna? Studenter? Arbetslösa? Ålderpensionär? -Eller vill man ha fotfolk i arbetsför ålder också?

Utan att låta besviken eller allt för uppgiven; visst har det skapats fler frågetecken än svar…?

Artikel jag refererar till från DN är denna.

Kategorier:Funderingar

Skäggiga och rynkiga ”barn”

07 januari 2011 Lämna en kommentar

Vi i Sverigedemokraterna och andra invandringspolitiskt kritiska organisationer och partier har skrivit spaltmeter om dessa ”ensamkommande flyktingbarn” som gång på gång visar sig vara vuxna människor, och idag även bevisligen med inslag av islamistisk extremism.

Varför skärper man inte de allt mer naiva reglerna och undersöker ursprunget hos våra asylsökande?
Varför tar man inte reda på var de kommer ifrån, hur gamla de är, och vad de egentligen har för baktanke med att komma just hit?
Varför vill man inte se sanningen?
Hur länge skall det få fortsätta?

Efter självmordsbombaren i Stockholm så har det än en gång aktualiserats, och allt vi kan säga är: ”Vad var det vi sade”? Men ingen lyssnar.
Svensken är så blåögt naiv och tror sig vara trygg i sin lilla verkstad att man tror sig vara säker. Man håller sig krampaktigt fast vid en vaneföreställning att alla människor är goda och att det är synd om alla ”flyktingar” som kommer hit. Man gör så eftersom det är den sympatiskt ödmjuka inställningen vi har med oss i bagaget i vår kristna uppfostran och människosyn.
-Men, det är inte kristna människor vi har att göra med…!
Vi har att göra med människor där en god människosyn, kärleksbudskap och förlåtelse inte existerar i kulturen vi nu i allt högre fart importerar.
Visst finns det kristna, buddistiska, judiska och allsköns andra religioner i själen hos asylsökande till Sverige också, men de är ju inte dem jag pratar om, det förstår du med.

Här nedan lägger jag upp några länkar jag tycker att du skall läsa.
Tiden tickar, och situationen kommer bli allt mer ohållbar i framtiden, då vår ”nya” kultur med hedersvåld, halalslakt, framtida särlagstiftningar, krav på sharialagar, arabiska som växande minoritetsspråk och till sist; det kristna arvets stagnation i det Svenska samhället, där Islam i en inte för avlägsen framtid kommer vara i majoritet i Sverige.
I denna hastigheten vi idag välkomnar denna totalitära kultur, kommer vi under vår egen livstid hinna se det Svenska samhällets kristna kultur sopas under mattan, och Islam kommer breda ut sig med sina moskéer och minareter, till det trygga och vänliga Sverige vi känner igen oss i idag är ett minne blott…

Flykting”barn”?
Abadula Karim
Göteborgsmoskén

Tidigare inlägg här som berör ämnet
Bedragare
Janne Josefsson om invandringen

Kategorier:Politik