Archive

Archive for augusti, 2011

Ledighet för politiska uppdrag?

18 augusti 2011 1 kommentar

I närmare ett år, från våren 2010 till våren i år var jag arbetslös.
Jag skulle ljuga om jag sade att det var jobbigt, för det var ganska skönt att få ett break från arbetslivet ett tag.
Sysslolös var jag inte, för vi gick ju in i en valrörelse. Glad i hågen kunde jag arbeta med den istället och göra det jag ville göra mest; arbeta med politiken.
Jag bevakade nyhetsmedia, delade ut tidningar, ställde upp på intervjuer i både tidningar och radio, skapade vårt distriktskansli med allt vad det innebär, och satt också och jobbade i densamma med de olika förtroendeuppdragen jag har för partiet som ordförande för både kommunföreningen och distriktet.
Telefonen ringde hela dagarna och jag var inne i ett ”stim” som man säger i Göteborg.

Jag trivdes med det och skulle helst göra det på heltid.
”Men; nu skall du se att du blir ombudsman Jimmie” var det många som sade till mig.
”Skall någon få en tjänst i väst så är det väl du?” sade andra.
Med det stödet i ryggen gick jag naivt och trodde att det skulle bli så.
Så säkra var vi att det skulle bli så, att vi skrev under papper på ett hyreskontrakt till vårt kansli.
Vi skulle bli ett riktigt parti som skulle sitta i riksdagen, de sade alla opinionsundersökningar, och vi skulle få ett kansli som levde; med mig som anställd, och en hög aktivitetsnivå på både kommun och distriktsnivå. Kansliet hyrdes till förmån för de båda.
Trodde jag. Trodde flera.

Vi kom in i riksdagen, och med det satte riksorganisationen igång med en omorganisering för att möta upp förväntningarna och de nya ”kraven” på ett riksdagsparti.
Vi kunde inte längre vara ett parti med frivilliga eldsjälar som drev runt maskineriet, för nu fick vi så mycket mer att leva upp till.
Men vad hände ute i distrikten? Vad har hänt överhuvudtaget med omorganiseringar för att kommunföreningarna och distrikten skall leva upp till de nya förväntningarna när vi tog plats i riksdagen?
I Västra Götaland: Ingenting.

Undantaget är vårt arbete i regionen. I arbetet med regionfullmäktige har vi två anställda. Båda tjänsterna innehas av Göteborgare. Göteborg som förresten sitter på det största mandatstödet i hela Västra Götaland och faktiskt kan anställa egen kanslipersonal med sin -i våra mått mätt- goda ekonomi.
Länets andra fyrtioåtta kommuner har inte den möjligheten.
Länets andra fyra distrikt har inte den möjligheten.

I Västra Götaland fortsätter vi att knega på med ideella krafter och eldsjälar som bär upp all verksamhet.
Någon skrivbordstjänst i partiet blev det inte för mig, och jag fick en verklighetsspark i ändan; jag måste ut i det vanliga arbetslivet igen!

Jag klarade av mitt körkort efter vintern, och med det i handen kunde jag inte gå arbetslös resonerade jag. Vill inte partiet ha mig som ombudsman, så får jag skaffa mig ett vanligt jobb igen.
Så jag började köra buss såklart. Men det var verkligen inget ”sju-till-fyra-jobb”!
Tiderna varierar från vecka till vecka, dag för dag; tidigt och sent omvartannat och vardag som helg.

Att köra buss blev inte bara ett arbete, utan något hela familjen fick anpassa sig till.
Helt plötsligt har jag inte möjlighet att svara i telefon längre, (jag får inte prata i telefon när jag jobbar), och även om jag skulle svara när det ringer så är det ytterst korta samtal.
Växterna och akvariefiskarna på partikansliet håller på att dö.
Partikansliet som skulle bli min arbetsplats blev inte det, och det kändes väldigt snopet.

I valrörelsen -och efter valet- kändes det verkligen som att vi ”var på gång”. Det var också en av partiets olika slogan.
Men, var händer nu då undrade alla? Det undrade jag med.
För oss hände… …inte mycket.
Inga nya kanslier öppnades. Inga partifunktionärer fick arbete på kanslier eller som ombudsmän. Inga nya telefonlinjer öppnades för alla de som nu blev nyfikna på det nya partiet i riksdagen.

Jag som hade ett ideellt heltidsarbete i partiet och blivit en påläggskalv, kunde inte längre se hur det skulle vara möjligt att börja arbeta och samtidigt leva upp till dom förväntningar jag hade på mig:
-Att alltid kunna svara i telefon, ställa upp på intervjuer, fixa och dona för alla som hade frågor och funderingar. Att planera möten och olika projekt i valrörelsen, och vara den stöttepelare jag ville vara för alla som var engagerade. Att helt enkelt ”leva” med politiken.

Att gå på möten, vare sig det var förtroendeuppdrag eller fullmäktigeroller var aldrig något problem -jag var ju alltid tillgänglig. Att ständigt vara á jour med min mejl och vad som hände i partiet var naturligt.
Att nu ständigt titta i kalendern om jag kan gå på möten eller inte skapar verkligen ingen trygghet för mig med partiarbetet.
Att inte ens vara säker på att få ledigt för att gå på fullmäktigemöten skapar också en stor osäkerhet för mig. Visst, det är min demokratiska rättighet i Sverige att få ledigt för politiska uppdrag, men verkligheten ser ju annorlunda ut. Jag kan inte med gott samvete äventyra verksamheten på arbetsplatsen bara för att vara ledig en dag -det är ju ett ”givande och tagande” som det heter.

Det kontinuerliga partiarbetet tog stopp.
Att läsa mejl varannan timme går inte längre.
Att svara i telefon kan jag inte göra när jag jobbar.
Planera in möten kan jag inte längre göra eftersom jag inte vet hur jag jobbar mer än tre-fyra veckor framöver på sin höjd.
Sitta på kansliet blir inte längre av. Jag kikar in där då och då när jag har en längre rast på jobbet. Då mest för att kopiera papper, skicka iväg några brev, betala räkningar, eller bara vattna växterna och mata fiskarna.
Att blogga blir inte heller av. Att sitta här och skriva detta långa inlägg är ett undantag.

Men; efter valet 2014 kanske det lossnar även för oss?
Då kanske vi kan skapa ett levande distriktskansli?
Då kanske vi kan ha någon som kan svara i telefon?
Då kanske vi kan få råd med en tjänst för en person att sköta allt kontinuerligt arbete som ankommer ett distrikt?

Sitt nu inte och tänk att ”den där Jimmie verkar vara en bitter typ” -för det är jag inte.
Jag trivs alldeles utmärkt med mitt nya liv som busschaufför.
Det är ett roligt arbete som passar en social kille som jag. Trevlig chef och trevliga arbetskollegor.
Vad mer kan man önska av ett arbete?
Ja, jo, bättre tider och bättre schema. Men man får ta det onda med det goda som det heter.
Bussförare Jimmie mot nya äventyr. …eller hållplatser i alla fall.

Ha en trevlig dag! Det skall jag ha…

Kategorier:Funderingar

Massakern i Norge

07 augusti 2011 Lämna en kommentar

För drygt två veckor sedan satte 77 personer livet till i Norge i den värsta stund Norge upplevt sedan kriget.
När detta hände var jag med familjen på Kreta.
Gåendes nedför affärsgatan i Platanias rapporterade alla restaurangernas tv-apparater vad som hänt i Norge.
Turister från skandinavien följe nyhetsrapporteringarna på uteserveringarna men kunde inte riktigt greppa vad som egentligen hänt. För sådant händer inte. Inte i skandinavien. Inte i norden. Inte i norra europa. Men det gjorde det visst.
Semestertrippen fick en besk bismak för oss turister från Norge, Danmark och Sverige.

Väl hemma var det mediala kriget igång.
Vänstermedia riktar strålkastarna mot Sverigedemokraterna och pekar finger.
Politiska partier gjorde allt de kunde för att vinna politiska poäng i olika uttalanden, och gemensamt för de alla är att eftersom Breivik visade sympatier med partier som Sverigedemokraterna, så försökte man hitta så många kopplingar man kunde för att få folk att tro att det fanns ett samband.
Ett samband som skulle få folk att ångra sitt val i höstas, och att få folk att än starkare tro att vänstermedias nidbild av sd som ett parti med extrema medlemmar skulle vara sann.

Istället för att fokusera på att ta sig igenom en katastrof av detta slaget så ville man hitta syndabockar.
Man ville inte erkänna Breiviks handlingar som en galen mans verk, för det kunde kanske gå att hitta några osäkra människor som kunde tro på att det fanns en kollektiv skuld i handlingen hos alla dessa olika artister Breivik lyssnade på, och på de politiska partierna som Breivik sympatiserade med. Och man gör det fortfarande. Aftonbladet är självklart den tidning som återigen sjunker så lågt man bara kan för att smutskasta andra i den här historien. Idag senast gruppen ”Saga” som beskrivs som Breiviks inspirationskälla.

För de som verkligen sörjer dessa ungdomar som allt för tidigt fråntogs livet denna ödesdag, så är denna typen av journalistik inte annat än en skvallerblaskas slag under bältet. Aftonbladets låga moral slår bottenrekord ännu en gång, och allt jag kan få fram är ett… …”suck”.

Kategorier:Funderingar