Valet, Lerum 2014

17 september 2014 1 kommentar

I valrörelsen hade alla olika teorier om hur det skulle gå, och tippade lite olika.
Jag hade som minimum ett mål om fyra mandat, men trodde att vi hade god chans på fem mandat -den magiska gräns vi var tvugna att uppnå för att göra entré i kommunstyrelsen.

I det preliminära resultatet läser vi 8,6% till SD.
Det gav oss fem mandat, och vi är självklart lyckliga över detta genombrottet.

Men; ”mycket vill ha mer” heter det, och när nu SD gick så otroligt bra på riksplanet, så är det såklart med en viss smolk i bägaren man undrar varför vi inte fick ett ÄNNU bättre resultat i Lerum?
-Det kunde ju blivit ett eller två mandat till med ett resultat som bättre rimmade med resultatet till riksdagen.

Men hursomhelst är vi jätteglada för våra fem mandat -som dessutom gjorde oss till vågmästare!
Hur den rollen skall förvaltas återstår att se.
De andra partierna tävlar nu i självgodhet och prestige: Man skall göra allt för att hålla oss borta från allt inflytande, och något samarbete finns inte på kartan heter det.
Man vill alltså marginalisera oss så gott det går, och den mobbingkulturen som nu blossat upp i Lerum också har vi inte haft här förrän nu.

Men; de skall veta att jag varit med för länge för att lägga mig ner och lipa för det.
Vuxenmobbingen mot oss hör till spelet, och ”den som ger sig in i spelet får spelet tåla.”

Men en tanke:
Tänk om organisationen ”Friends” verkade inom politiken också -och inte bara på skolorna?
Vad skulle de säga om politikerna runt om i Sverige då tro?

Annonser
Kategorier:Dagbok

En liten längre film om oss

10 augusti 2014 Lämna en kommentar
Kategorier:Dagbok

Opinionsläget juni -14

Vi har alla lagt EP-valet bakom oss.
Många känner nog behov av att andas ut och ladda batterierna inför höstens stora val, och den valrörelse som föregår densamma.
Efter EP-valet, där exempelvis ”F!” fick förvånansvärt stora siffror, så handlar siffrorna återigen om hur läget ser ut inför de allmänna valen i höst till kommun, landsting och riksdag.

Från vänster var man snabb med att peka finger åt ”rasistvågen” som sköljde över landet i EP-valet, och basunera ut en bild av att Sverigedemokraterna skulle tappa i mätningarna.
Tja, i Aftonbladet i början av juni ser det ut så här:

juni14

…Tredje största parti.

Kategorier:Dagbok

EP-valet 2014

Valet till Europaparlamentet är inget som engagerar den enskilde medborgaren.
EU är ”långt där borta”, och inget vi gör kan påverka detta ändå tycks man resonera.
Självklart är detta en felaktig inställning.
Är man positiv till EU så vill man ju ha EU-förespråkande politiker till EU, och är man kritisk så vill man ju ha reserverade och granskande politiker i parlamentet.

Det är framför allt svårare att få kritiska människor än positiva människor att gå och rösta i EP-valet. Eftersom vanmakten och uppgivenheten inför monsterstatprojektet gör gemene man orkeslös inför uppgiften att gå och rösta på sin EU-kritiska kandidat så stannar många hellre hemma.

Men det är än viktigare att gå och rösta om man är kritisk till EU.
Den EU-kritiska gruppen ledamöter i EU måste växa sig starkare för att kunna tillgodose de EU-kritiskas röst.
Det finns idag två kritiska grupperingar i EU-parlamentet: Den ena gruppen är ”reserverade” och ”motvalls”. Den andra gruppen vill lägga ner EU helt och hållet.
Dessa två grupper behöver bli starkare för att kunna bromsa EU’s framfart.
Den gemensamma valutan har visat sig vara en bubbla som håller på att spricka, gemensam militärmakt och polisväsende var inte heller något man gick in i med öppna ögon när en gång den knappa majoriteten avgjorde Sveriges medlemskap.

Kan vi undvika Euro’n? Kan vi gå ur EU?
”Nej, är försent. Nu är vi med, och vi måste vara med” hör man från de EU-frälsta.
Men självklart kan vi gå ur om vi väljer att göra det.
Det är inte Fredrik Reinfeldt eller Annie Lööf som bestämmer det -det är du och jag.

Förr var både miljöpartiet och vänstern och en garant för ett ”ut ur EU”, men under förhandlingarna med sossarna har de övergivit denna inställning för att få vara med och fika med sossarna i pauserna.
Allianspartierna har genom hela resan varit EU-positiva, så på högerkanten hittar vi inte så många EU-kritiker.
Det enda utpräglade högerpartiet som ställer upp i valet till EU-parlamentet med kritisk röst var Junilistan.
Jag skriver ”var”, för så är det inte längre. EU är ju deras enda inkomstkälla, och de driver inte någon kritisk linje med målet att Sverige skall ut ur monsterstaten längre.

Men opinionen har vänt, och jag är övertygad om att en ny omröstning i frågan om Sveriges medlemskap i EU skulle få det motsatta resultatet än den som föregick vårt inträde.
Inför valet 2014 kan alla markera sitt avståndstagande till EU genom att gå och rösta på det enda partiet som driver frågan om en ny omröstning.

Man kan rösta för att markera att vi vill ha tillbaka vår beslutanderätt inom landets gränser.
Att markera att vi inte vill ge bort 26 miljarder årligen, utan återupprätta vår egna vårdapparat och alla de samhällsviktiga funktionerna som är eftersatta idag, och inte längre lägger Sverige på den konkurrenskraftiga nivån som vi en gång var.
Vill man dessutom prata om en fungerande integration för de flyktingar och invandrare som befinner sig i Sverige idag; ja, då behöver vi dessa pengarna till bättre ändamål än att skänka bort dom till EU-byråkratin och alla pappersvändare..
Är man idag kritisk till att Sverige är med i EU-projektet, så finns det bara ett parti att rösta på i valet; Sverigedemokraterna. Det är inte svårare än så.

Kategorier:Dagbok

Valkonferensen 2014

I skrivande stund sitter jag på Sverigedemokraternas valkonferens i Älvsjö.
Vi tar fram en valplattform och ”spikar” vår riksvalsedel.
Jag tänker inte fördjupa mig på sakområdena vi debatterar här -utan debatterna i sig.
Gabriella, redaktör för SD-Kuriren stannade mig i farten och ville ställa några frågor.
”Vad anser du om debattklimatet” var en fråga jag fick, och det är det jag vill beröra här.

När jag gick med i partiet 1998 var klimatet ett annat. Annorlunda på många sätt. Rena vilda western rent ut sagt.
Inte nog med att vi då var än mer utsatta och ansatta än idag av de politiska motståndare som gärna tog till våld och andra klassiska vänstermetoder för att skrämma sina motståndare; vi var dessutom våra egna fiender i plenum.
Folk gick upp i talarstolen för att höra sin egna röst. Vissa för att vara ”tvångsoppositionella” i alla frågor. Andra skulle bara obstruera i allmänhet.
Den värsta sortens företrädare som skulle upp i talarstolen -ofta och gärna- gjorde så i affekt, och lät inte sällan känslorna bubbla över och drog på sig en uppgiven ordförande som frenetiskt fick banka med klubban för att få tyst på denne.
Jag nämner inga namn här, utan vi som var med på den tiden minns alla dessa karaktärer.

Det har varit en lång resa för mig.
Jag sett partikamrater komma och gå. Många har dragit på sig en uteslutning, vissa har slutat i brist av tid, och i några få exempel har man gett efter för hot och våld.
Några ansikten återkommer dock år efter år, och de som för femton år sedan kunde hålla stilen i talarstolen och förstod vikten av mötesteknik, ja, de flesta av dessa är fortfarande kvar som aktiva medlemmar.
Efter framgångarna i valen, som gett partiet den otroliga skjuts vi haft sedan 2006, så har väldigt många nya medlemmar strömmat till och våra möten på riksnivå gästas i större utsträckning av nya och okända ansikten.

Sedan jag först gick med så har jag sett partiet utvecklas, och framträdandena i talarstolarna på alla nivåer har blivit lugnare, sakligare och bättre.
Debattklimatet har år efter år blivit proffsigare. Olämpliga företrädare har fallit bort över tid och nya kunniga och duktiga företrädare har anslutit sig.
Debatterna på våra sammankomster har idag kommit att få den höga nivån jag tror att vi kan vara nöjda med och alltid önskat. Vi har landat i det riksdagspartiet vi alltid strävat efter.
Vi har helt enkelt kommit att ”fylla kostymen” som det heter.

Med vårt goda interna debattklimat som jag berör här, tillsammans med våra framgångar och otroligt goda opinionsläge så avslutar jag med orden jag ville att Gabriella skulle citera mig med:
”Vi är på rätt väg”

Kategorier:Sverigedemokraterna

Måste vi bli fler hela tiden?

25 februari 2014 2 kommentarer

Här i Lerums tidning läser vi om hur vi blir fler och fler i kommunen.
Politiskt har vi en vision och ett mål om ständig befolkningstillväxt om 1%.
Ett förslag flera tycker är absurt när man pratar med andra kommunpolitiker ”bakom kulisserna”, men det är ett förslag som endast Sverigedemokraternas ledamöter motsatt sig offentligt i fullmäktige.
Varför måste vi bli fler hela tiden?
Varför inte sträva mot ett hållbart samhälle istället?
Är verkligen fler skattebetalare allt kommunpolitiken går ut på?

I debatten blundar man för allt som gör den ständigt växande befolkningsökningen till en omöjlig och miljövidrig ekvation:
Samhället skall ju hänga med. Alla samhällsviktiga funktioner skall ju kunna hålla jämna steg. Att ständigt bli fler frestar såklart på hela vårdapparaten, och den är redan kritiserad så det räcker i Lerums kommun.
Den kommunala verksamheten ”sätter sig” aldrig.
• Kollektivtrafiken lämnar mycket att önska i kommunen. Samtidigt som man säger sig sträva mot ett utopiskt mål att bli ”Sveriges ledande miljökommun” -och vill få Lerumsborna att ta kollektivtrafiken- så väljer man att sälja ut skog och mark till byggherrar man haft kontakter med länge och låter dessa föra upp villor efter villor… …och nu också svindyra bostadsrätter i höghus i centrum.
Kollektivtrafik är knappast något som står högt på agendan hos dessa välbeställda nya kommuninvånare moderaterna gör allt för att få hit. Dom kör bil.
• Man vill bli fler och fler för att gynna handeln i kommuncentrat säger man. Återigen flirtas det alltså förbehållslöst med företagarna och deras ”tillväxt” istället att fråga sig:
”Varför har folk valt just Lerum?”
”Varför trivs de som bor här nu så bra?”
-Kanske just för att det är den ”lantliga” kommunen strax utanför Göteborg?
• Miljön är en av mina största aspekter i mitt ställningstagande emot målet om ständig befolkningsökning:
Det finns bara så många träd. Det finns bara så många ängar. Det finns bara så många åkrar.
För varje uppfört villaområde har man skalat bort natur som aldrig kommer tillbaka.
Att man bygger en villa här eller där förstår jag också är en naturlig del i att vi blir fler på jorden, men i denna takten har vi snart ingen miljö kvar att värna om ifall vi skall bli ”Sveriges ledande miljökommun”.
Det går helt enkelt för fort. Att bygga för byggandets skull är en oönskad och destruktiv utveckling anser jag personligen. Och i det kommersiella syftet som villaområdena poppar upp så görs det så i tråkiga, billiga och charmlösa arkitekturer som inte inger vare sig en känsla av värme eller trivsel som klassisk arkitektur gör.
Det är såklart mitt påstående sett ur mitt perspektiv.

Exploateringarna av Lerums skogar ser inget slut.
Efter att ha skövlat och avverkat skog och mark för nya villaområden, så planeras redan nya avverkningar för nästa.
Blir man någonsin nöjda?
Var går gränsen?
Man blir såklart inte nöjda.
Den här exploateringshysterin handlar inte om att bygga det hållbara samhället som man pratade om förr i tiden, det handlar om pengar; om att få in pengar till kommunens skattekista eftersom den läcker åt alla håll.

Nu vill jag se att man tar sig en ordentlig funderare på hur vi vill ha vårt Lerum. Bromsa skövlingen av Lerums natur och värdera Lerums miljö, naturvärden, kulturhistorien och vår ”Lerumsanda” och det lugn och den charm många av oss värderar högt i vardagen framför ekonomiska intressen och luddigt och klyschigt prat om ”ekonomisk tillväxt”…

Kategorier:Dagbok

Flyktingförläggning i Gråbo

15 februari 2014 4 kommentarer

När jag tillträdde i Lerums kommunfullmäktige efter valet 2006 så skapade det såklart uppmärksamhet.
Ung vänster demonstrerade utanför kommunfullmäktige. ”Inga rasister på våra gator” skanderades det i vanligt vänstermanér.
Socialdemokraterna smög in en motion om ökat flyktingmottagande direkt för att kittla mig redan från början.
Den motionen gick ut på att vi skulle öka från 50 till 70 flyktingar om året vill jag minnas, men moderaterna svarade den gången att kommunstyrelsen yrkade avslag, och att kvoten inte var 50 utan 60, men att Lerum inte har bostäder att ta emot några egentligen.
Jag har alltså inte behövt dyka ner i den profilfrågan i Lerums kommunfullmäktige eftersom vi ju under alla dessa år sedan dess har varit en av Sveriges ”sämsta” kommuner på att ta emot flyktingar. (Eller en av landets bästa kommuner på att inte ta emot flyktingar beroende på vilket perspektiv man har.)

Men nu, supervalåret 2014 väljer man att etablera kommunens första flyktingförläggning.
Man skall göra så i Gråbo, och att det blir just Gråbo retar nog folk lika mycket som att det alls skall byggas överhuvudtaget.
Gråbo är i folkmun idag redan sedd som Lerums ”baksida”.
Som den redan mest ”segregerade” och ”stökiga” kommundelen som den uppfattas vara, så skall man alltså nu också göra Gråbo till Lerums flyktingmottagande kommundel.

Någon egentlig vilja att Lerums skall vara en flyktingmottagande kommun har inte funnits. Moderaterna pratar såklart tyst om det, och skulle aldrig erkänna att så varit fallet, men HADE man velat vara en kommun som var öppna för mottagande, ja, då hade man bara sett till att det var så. Men det har man inte gjort.
Debatten om Lerums flyktingmottagning har varit tyst. Någon mottagning att prata om har vi inte haft. Förrän nu.

Kommentarerna till den här artikeln i Lerums tidning gör gällande att detta nu kommer spela oss i händerna, och det är därför jag skriver dessa rader.

Sverigedemokraterna i Lerum har alltid legat en liten bit under riksgenomsnittet i valresultaten i valen eftersom Lerum inte varit någon flyktingmottagande kommun. Vi har fått våra röster genom partiets rikspolitik, men inte fått de där extra rösterna för de lokala frågorna.
Partiets profilfråga har sedan starten varit just invandring och integration, men det har inte varit en fråga som legat Lerumsborna nära .Det har varit något som grannkommunen Göteborg brottats med i många år, men inget man haft inpå sig när man lämnat jobbet och kommit hem till lugna och trygga villastaden Lerum.
Här debatterar vi ett höghus och kulturfrågor.
Tills nu. Valåret 2014. En flyktingförläggning i Gråbo.
Utan att ens behöva kommentera det vidare eller debattera det i kommunfullmäktige så kommer debatten nu ta fart i ”stugorna”. Folk knyter sina händer i byxorna som de alltid gör.
”En flyktingförläggning? Ja, men inte bredvid mig. Inte här.” …Tänker folk. Både de som förespråkar mottagande och de som är emot.
De som är emot en flyktingmottagning kommer alltid vara skeptiska, motvalls och peka på områdets minskade attraktion, den ökade kriminaliteten i området och segregeringen som det oundvikligen skapar.
De som är FÖR en flyktingmottagning blundar för detta, pratar om att invandrare ”berikar” och hur glada vi skall vara för att dessa får komma hit och finna ett trygg hamn i vår kommun efter det trauma dessa fått genomlida.
Men tar dessa politiker och öppnar upp för mottagning i sin egna kommundel? I sitt egna bostadsområde? I sitt egna hem? Nähä? Varför är det så? Varför är det nästan uteslutande killar och unga män som kommer? Varför är de så ofta inte barn? Varför inte tjejer? Är dom verkligen ensamma? Eller är dom så kallade ”ankarbarn”?
Folk diskuterar frågor som detta ivrigt när man pratar om ”ensamkommande flyktingbarn”, och när man då börjar vifta med det ”främlingsfientliga” kortet för att ta död på debatten, så blir den bara än mer infekterad. Folk är självklart inte rasister eller ”främlingsfientliga” bara för att dom ifrågasätter invandrings- och integrationsfrågor.
Lerums flyktingmottagning av ”ensamkommande flyktingbarn” har fram tills idag bestått av en marginell mottagning hos värdfamiljer. Men varför har inte dessa flyktingmottagarförespråkande politiker slagit upp sina egna dörrar för flyktingbarn så som man annonserat efter att andra skall göra? Varför har man inte visat sig vara en föredömlig kommuninvånare i det avseendet?
När det kommer till det egna området, det egna hemmet så drar alla i handbromsen. ”Javisst, gärna! Men inte här…” Känner du igen det?
Men nu: Kommunens första riktiga flyktingförläggning. Lagom till valrörelsen. I Gråbo av alla ställen -Sverigedemokraternas starkaste fäste i Lerums kommun.

Kategorier:Politik