Kasselstrand vs Bieler

Sverigedemokraternas ungdomsförbund har en ordförande som heter Gustav Kasselstrand.
En lovande kille som har väckt lite reaktioner sedan Landsdagarna 2011.
Äntligen tar sig ungdomsförbundet plats i debatterna, och visar sig från sin allra mest aktiva sida.

Inför sommarens förbundskongress har man även nominerat Paula Bieler till ordförande, som utmanare till Kasselstrand.
-Men är det verkligen så klokt?

Ungdomsförbundet har sedan Gustavs övertagande blivit både en motor i sig själv, och en het eldgaffel i ändan på moderpartiet.
Det är detta sistnämnda som föranleder debatten om Gustavs vara eller inte vara.
Många är vi i moderpartiet som tänker
”Äntligen är det liv och rörelse, inte bara köksbordsdiskussioner -utan även verkstad!”
Ungdomsförbundet har genom sina aktiviteter synliggjort hela partiet, och det har mig veterligen inte lämnat någon missnöjd.

Kasselstrand har visat sig ha en åsikt, och skulle kunna bli ett utmanarnamn inom partiet.
Hans pådrivande personlighet bygger dock lite trösklar för honom.
Hans ställningstaganden har i vissa fall gått emot moderpartiet, och det grämer såklart partitoppen.
Jag tänker då först på SDU’s utrikespolitiska ställning i Israel-Palestina-konflikten.
Förståeligt dock, då partiet har både politikeretablissimanget och mediadrevet att värja sig mot. Man är inte betjänt av att stångas med ungdomsförbundet också som i viss mån går in och tar så mycket plats att man nästan agerar som ett eget parti. Bildligt talat.

På riksnivå är det flera som puttar fram Paula och lobbar för henne som ny ordförande.
Som jag ser det, så beror det inte på att Paula skulle göra jobbet bättre -för det tror jag många egentligen är ganska ense om- utan för det att Gustav blivit en ”belastning” för partiet med sina starka åsikter och sitt ledarskap.
Jag tror att partiledningen skulle vilja se en mer foglig SDU-ordförande som springer partiets ärenden istället för att vara en egen folkrörelse i sig, så som Gustav skapat organisationen.

Men till kärnan av detta inlägget:
Utmanare behövs för att de ledande inom vilken styrelse som helst skall skärpa sig och vara på alerten.
Men i detta fallet så är utmaningen direkt skadlig för förbundet.
Vi är nu i mitten av en mellanvalsperiod, och ett byte av ordförande låter sig inte göras utan straff.
Nomineringen av Paula är ingen kupp på något sätt som vänstermedia vill få det att låta, utan en nominering som alla andra, och dessutom i god tid.
MEN; det skapar två läger inom förbudet: De som är för Kasselstrand, och de som är för Bieler.
Det kan bara sluta i katastrof.
Att nominera Paula till detta, och stötta henne till att kandidera cementerar bara en kil i partiet, och bidrar på intet sätt till hopp och framtidstro, utan bara till gnissel och grus i maskineriet.

Att Paula själv väljer att acceptera nomineringen är i sig inget konstigt, för hon har ett stort stöd i ryggen. Inte minst av Jimmie Åkessons självaste flickvän Louise Erixon som offentligt i sina inlägg på facebook redan utnämt Paula till SDU’s kommande ordförande.
Att så offentligt driva på frågan som om den redan vore avklarad är direkt skadligt för förbundet, och även för partiet. Synd att Louise inte förstår det.

Denna situation skapar fraktioner med två läger, ivrigt påhejade av var sin fanclub, där den enda utgången blir att den ”förlorade” halvan kommer lämna in handduken efter förbundskongressen.
Det är bara så människor fungerar. I båda fallen kommer förbundet att ta skada, och även om man i berusning av sin kandidats framgång på kongressen så är förbundet och partiet förlorare på det stora hela.

Detta är INGET vi behöver just nu. Inte 2012!
Hela diskussionen om ordförandeposten i SDU -Kasselstrand vs Paula- borde i så fall tas efter valet 2014 om någon ser det som nödvändigt att man skall utmana Kasselstrand som ordförande. Inte nu.
Att driva detta så hårt idag, när riktlinjerna och den långsiktiga planeringen inför kommande val 2013 och 2014 arbetas fram är direkt skadlig.
Självklart är detta min egna personliga åsikt, och jag kan ha fel.

Personligen gör det mig bestört att man ens funderar på ett ordförandebyte i dagsläget, nu när vi är inne i en så känslig fas. Det skadar mer än det gör nytta.
Må hända att vi ”bara” pratar om partiets ungdomsförbund, men infekterade frågor som detta skapar konsekvenser i moderpartiet också. Och infekterat blir det. Om inte nu, så senare när det beger sig.
Speciellt när debatten (och nomineringen?) är påhejad från självaste partiledningen.

Många är vi i partiet som varit med länge och fortfarande kämpar. Prestigefrågor som detta gör mig bara uppgiven och matt.
Vi skall vara enade och samstämmiga.
Vi skall visa utåt att vi är det riksdagparti partiet kämpat för att bli i 25 år, inte gräva internorganisatoriska skyttegravar!